Hovrättsdom om kostnadsändringar enligt 6 kap 3 § ABT 06

I 6 kap 3 § i byggbranschens standardavtal AB 04 och ABT 06 finns en bestämmelse som kan ge entreprenörer rätt till ersättning för extraordinära kostnadsändringar, utöver en fast kontraktssumma.

Bestämmelsen i 6 kap 3 § förde tidigare en ganska anonym tillvaro. Den tillämpades i princip aldrig, eftersom sådana extraordinära kostnadsändringar som bestämmelsen tar sikte på sällan förekom.

Men så inträffade två exceptionella händelser – först covid-19-pandemin och sedan Rysslands invasionskrig i Ukraina – som påverkade byggmaterialpriserna, och alltsedan dess har entreprenörer åberopat 6 kap 3 § som grund för extra ersättning på grund av skenande materialkostnader.

Eftersom 6 kap 3 § tidigare har tillämpats så sparsamt finns det nästan inga domstolsavgöranden om bestämmelsen. Den (såvitt vi känner till) första domstolsprövningen av bestämmelsen på senare tid var Jönköpings tingsrätts dom i mål nr T 3033-23 den 20 juni 2024. Denna dom överklagades, och den 27 november 2025 meddelade Göta hovrätt sin dom i saken, mål nr T 3368-24. Vi var ombud för beställaren i såväl tingsrätt som hovrätt.

Bestämmelsen i 6 kap 3 § har följande lydelse.

Avtalat pris skall ändras med hänsyn till dels kostnadsändring på grund av myndighets åtgärd, dels kostnadsändring som är förorsakad av krig eller annat krisförhållande med liknande effekt och som avser förnödenhet eller tjänst som är nödvändig för entreprenaden, dels kostnadsändring som beror på onormala prisförändringar avseende material som ingår i entreprenaden. Ändring av det avtalade priset skall dock ske endast om kostnadsändringen varit oförutsebar och väsentligt påverkar hela kostnaden för entreprenaden.

Bestämmelsen väcker många frågor. En av de viktigaste är: Vilken nivå av bevisning avseende kostnadsändringen (och, i det aktuella fallet, de onormala prisförändringarna) måste en entreprenör presentera för att nå framgång med ett krav på ersättning? Göta hovrätts dom besvarar inte denna fråga fullt ut, men delvis. Hovrättens dom får förstås så att det är sedvanlig bevisnivå (styrkt) som erfordras, alltså ingen bevislättnad för entreprenören, och att den bevisning som entreprenören presenterade var otillräcklig.

De omständigheter som hovrätten hade att bedöma var följande. Beställaren hade anlitat entreprenören för att uppföra en industribyggnad. Entreprenadavtalet träffades i februari 2021. Huvuddelen av entreprenaden godkändes vid en besiktning i november 2022. Entreprenören påstod sig ha drabbats av kostnadsändringar på material motsvarande 14 procent av kontraktssumman. Entreprenören åberopade onormala prisförändringar som grund för ersättning.

En förutsättning för ersättning enligt 6 kap 3 § är att kostnadsändringen ”väsentligt påverkar hela kostnaden för entreprenaden”. Kostnadsändringen ska därmed jämföras med entreprenad­summan, inte med kontraktssumman (som entreprenören gjorde). Denna fråga kom dock aldrig att bedömas av hovrätten.

Ett rimligt sätt att bevisa sina kostnader på är att åberopa en anbudskalkyl (till styrkande av att anbudet inte var orimligt lågt) och verifikat (typiskt sett fakturor, till styrkande av de totala kostnader som entreprenören haft). Detta ger såväl beställaren som domstolen möjlighet att bedöma om entreprenören har drabbats av extraordinära kostnadsförändringar, och om dessa väsentligt har påverkat kostnaden för hela entreprenaden. Till detta kommer att entreprenören måste visa att det har förekommit onormala prisförändringar.

I detta fall valde entreprenören en annan väg. Entreprenören åberopade varken anbudskalkyl eller verifikat. Inga sådana handlingar gavs in till domstolarna. I stället åberopade entreprenören en sammanställning (i form av ett Exceldokument), som innehöll entreprenörens kostnader i olika kategorier, uppspaltade månad för månad. Vidare åberopade entreprenören utlåtande och förhör med en auktoriserad revisor, till styrkande av att uppgifterna i sammanställningen stämde överens med utdrag ur entreprenörens projektredovisning/huvudbok som revisorn hade fått granska. Till sist åberopade entreprenören SCB:s Entreprenadindex, till styrkande av att kostnadsändringarna hade varit extraordinära under entreprenadtiden.

Entreprenören menade att sammanställningen, revisorns utlåtande/förhör och Entreprenadindex visade entreprenören hade drabbats av extraordinära kostnadsändringar. I detta påstående låg att vid en jämförelse mellan entreprenörens angivna faktiska kostnader och Entreprenadindex kunde man räkna sig fram till hur entreprenörens anbud måste ha sett ut, eftersom det – enligt entreprenören – inte fanns anledning att anta att entreprenören hade drabbats av mindre kännbara kostnadsändringar än resten av byggbranschen.

En omständighet som kan ha försämrat värdet av entreprenörens bevisning var att revisorn kategoriskt – såväl i utlåtande som vid förhör – betonade att hans uppdrag inte var ett bestyrkandeuppdrag, vilket innebar att han inte gjorde något uttalande och inte drog någon slutsats. Inte heller gjorde han något uttalande beträffande ändamålsenligheten i de överenskomna granskningsåtgärderna. Andra omständigheter som sannolikt verkade i samma riktning var att under­entreprenörernas krav (som utgjorde en del av entreprenörens krav) inte gjorde åtskillnad mellan arbete och material, liksom att underentreprenörerna föreföll ha väntat med att framställa ”skarpa” krav (vilket i så fall innebar att krav ännu inte framställts) i avvaktan på en slutlig dom i målet.

Hovrätten konstaterade, lika med tingsrätten, att entreprenörens bevisning var otillräcklig. Hovrätten ansåg att Entreprenadindex i och för sig visade att det under den aktuella tiden skett betydande prisförändringar och att det inte är ”ett orimligt antagande” att entreprenörens materialkostnader haft en liknande utveckling. Men hovrätten ansåg att det inte är tillräckligt att presentera utredning om hur ett prisindex har utvecklats. Entreprenören måste därutöver ”presentera utredning om hur bolagets faktiska kostnader för material har påverkats i förhållande till vad som gällde när anbudet lämnades”. Det ansågs alltså entreprenören inte ha gjort, i vart fall inte i tillräcklig utsträckning, med följd att hovrätten sa nej till entreprenörens krav i den del som avsåg ersättning för kostnadsändringar.