Bakgrund

Bakgrunden är att ett speditionsföretag hanterade transporter, lagerhållning och s.k. tredjepartslogistik (vilket bland annat innefattade orderhantering, plock och pack samt returhantering) åt ett detaljhandelsföretag. När detaljhandelsföretaget försattes i konkurs hade speditören en fordran om cirka 1,6 miljoner kronor och i lagerhållning varor tillhörande konkursbolaget till ett värde om cirka 7 miljoner kronor. Parterna var ense om att 400 000 kronor skulle omfattas av förmånsrätt. De var dock inte överens i frågan om resterande del av speditörens fordran var förenad med förmånsrätt i konkursen. Orsaken till oenigheten var att den del av fordran avsåg tjänster med anledning av tidigare utförda uppdrag och således inte kunde hänföras till de varor som speditören hade i sin besittning.

Speditören hävdade säkerhetsrätt i varor som denne hade i sin besittning för den del av fordran som rörde tidigare uppdrag även om parterna inte uttryckligen hade avtalat om det. Speditören gjorde bland annat gällande att den utvidgade säkerhetsrätt som följer av § 14 i NSAB utgör handelsbruk och därför ska tillämpas mellan parterna även utan uttrycklig hänvisning till bestämmelserna.

Prövningen av om NSAB utgör handelsbruk

I målet klargör Högsta domstolen ett antal omständigheter som är av betydelse för att pröva om ett standardavtal har fått erforderlig stadga och spridning för att anses utgöra handelsbruk. Av grundläggande betydelse är naturligtvis hur allmänt använt och välkänt standardavtalet är inom branschen. Vidare har det betydelse om det saknas konkurrerande standardavtal, hur standardavtalet har kommit till och hur länge det har använts. Om standardavtalet är välavvägt och tillgodoser båda parters intressen ökar förutsättningarna för att se det som handelsbruk. Detsamma gäller om bruket av standardavtalet fyller ett behov som inte tillgodoses på något annat sätt.

Utifrån de kriterier som slogs fast kom Högsta domstolen fram till att NSAB utgör handelsbruk i speditions- och logistikbranschen. Vidare konstaterade Högsta domstolen att det krävs särskilda förhållanden för att bestämmelserna i NSAB inte ska anses bindande för parterna. Det innebar att speditören ansågs ha en kopplad säkerhetsrätt i de varor som denne hade kontroll över i enlighet med vad som framgår av 14 § i NSAB 2015. I detta sammanhang kan det framhållas att både tingsrätten och hovrätten hade kommit till motsatt slutsats.

Kommentar

Såvitt gäller standardavtalet NSAB är det inte helt överraskande att Högsta domstolen kommer fram till att bestämmelserna utgör handelsbruk i speditionsbranschen. Genom Högsta domstolens avgörande slås dock också fast att NSAB utgör handelsbruk även i fråga om s.k. tredjepartslogistik, vilket är tjänster som kan anses ligga utanför de traditionella speditionstjänsterna. Vidare är det nu klart att NSAB i sin helhet ska anses utgöra handelsbruk. Det innebär följaktligen att aktörer i logistikbranschen som inte vill att NSAB, eller del av det, ska tillämpas uttryckligen måste avtala om det.

Högsta domstolens avgörande har också viss betydelse för aktörer i andra branscher än speditions- och logistikbranschen. Rent generellt kan sägas att om det i den branschen finns ett allmänt använt standardavtal bör parterna överväga att uttryckligen ange om detta standardavtal, eller del av det, inte ska tillämpas parterna emellan om det finns bestämmelser som vill undvikas. Som vi såg i detta mål kan standardavtalets tillämpning även ha betydelse för borgenärer eftersom den säkerhetsrätt som tillerkändes speditören riskerar att i slutändan drabba en borgenär med säkerhet i form av företagsinteckning.